”Emma det är över nu” sade rösten och jag visste att just det faktumet behagade honom. Smällen kom från ingenstans, i bakhuvudet. Jag kände ingenting, jag var död. Nu var både jag och den andra kvinnan lika orörliga och kalla. Kändes det verkligen såhär att vara död? Bara ett konstant, tjockt mörker? En evig längtan efter att få se, höra och känna? Allt prat om ” att se det vita ljuset” var bara prat, det fanns inget ljus, allt var mörkt. Att vara död, jag smakade på orden och visste vad som skulle komma härnäst.

Är faktiskt nöjd!
Träffa emmie sen, dra dag, mycket bra dag.