Ja, nu kommer det ett sånthär jobbigt inlägg som troligen ingen kommer lägga ned tid på att läsa, med det behövs verkligen inte av någon anledning. Jag måste bara få skriva ned all skit som snurrar i huvudet just nu, ned på datorn, och ut på internet, som om det skulle försvinna från mitt huvud om det läggs ut, bland all anna skit som finns. Men jag är mycket medveten om att det inte kommer försvinna, men just nu orkar jag inte bry mig speciellt mycket. Jag vet inte riktigt vad det är med mig, men allting känns så himla ostabilt. Att jag ligger och lyssnar på kent gör väl ingenting bättre, men jag behöver det nu. Allting käns bara så down, som om allt är nedtonat till en svartvit skala, som om mina ögon gör det, men ingen annan ser någonting och fortsätter därför leva sina liv utan att stanna upp och fråga om allt är ok. Jag borde inte må såhär, det känns det inte som i alla fall, det är sommarlov, jag slutar sommarjobba om två veckor, och då är jag fri, fri att göra vafan jag vill, men jag känner mig så jävla instängd, det känns så trångt, som om jag växer och blir förstor för allt, samtidigt som jag krymper och blir så jävla liten så ingen riktigt ser mig, jag bara är där, finns inte på riktigt, men bara fyller ut min plats här, bara är. Jag är fast på noll, inget händer, allt käns så jävla komplicerat, jag förstår liksom ingenting, allting bara är kaos, inget är tydligt, jag ser allting i oskärpa. Det känns så patetiskt, samtidigt som det känns så oerhört skönt att kunna klaga på allting, utan att bry mig om vad någon säger, skitsam om jag gnäller, det är inte upp till någon annan att dömma mig, men ändå är det just precis vad alla gör. Dömmer. Bara för man ser ut så, eller gör si och så så är man helt udda, man hör liksom inte in i den världen alla lever i, man passar inte in, och folk hatar en för det. Om man inte passar in är man som död för folk. Jag tänker inte speciellt mycket på vad jag skriver nu, jag låter bara exakt allt jag tänker på komma med, skitsam om det inte är sammanhängande, men jag är inte speciellt sammanhängande nu. Det har jag nog aldrig varit. Men nu ska jag sluta beklaga mig över hur allt är genom mina ögon. Så peace out people, och om någon skulle mot all förmodan läsa igenom allt så, ja, man blir trött på mitt jävla gnäll.